WORRIED?

Asså detta med hunduppfödning är verkligen inte någon barnlek, eller så är de kanske det. För när man är ny med denna hobby med uppfödning så är man så himla orädd för allt. Man bara längtar efter att få lära och få ha sin första egna kull eller kanske andra. Kanske då mest för att man egentligen inte har kunskapen och erfarenheten av vad som egentligen kan gå fel och vad som faktiskt kan hända. Ni vet ni som har hållt på länge, de där små, små tecken som visar att allt inte är riktigt ok. De där som gör att man kan rädda liv..

Jag kan bara se till mig själv när jag var ung och grön., jag var aldrig tidigare nervös inför en valpning. Eller jo, lite pirrig och förväntansfull men det är ju en annan sak. Jag såg varje valpning som en utmaning och jag tog det med stor nyfikenhet och ro. Tänkte att detta blev ju bra, detta kommer gå galant, detta kommer ordna sig. Fanns liksom inga problem i hela världen.

Men med tiden så känner jag att jag mer och mer får känslan av att jag är nybörjare på något sätt. Helt jäkla grön och nollställd. Jag går liksom bakåt istället för framåt trots att jag hållit på med detta i över 25 år. Jag är inte bara pirrig, förväntansfull och nyfiken längre, jag har även lagt till - Orolig. Jag läser in allt, jag ser allt och det jag ser, ja då tänker jag för mig själv. - Mäh, skall det verkligen vara så?? 

Just i detta läget är kanske inte alltid erfarenhet något bra att ha, för det stressar ihjäl mig. Många säger att med åldern blir man sådan och man oroar sig mycket mera och man blir också mer feg inför allt.

Nope, jag måste verkligen skärpa mig för jag missar ju att njuta av stunden och av de nya små valparna när jag istället sitter och liksom letar fel och stressar upp mig. Det får bli lite Lasse Åberg meditation - Jag är inte rädd, jag kan det här med hundar och valpar... Jag är inte rädd... Men även om jag lite försöker intala mig och tänka så här så smyger det ändå fram ett litet, men tänk om?!? Asså shiiit, jag tror baskemej jag numera behöver mig en mentor!!!