LOVE AT FIRST SIGHT!!

Jag tror vi alla är bekanta med uttrycket; - Kärlek vid första ögonkastet. Eller hur? Visst kan man bli kär och förtjust i någon vid första ögonkastet. Likväl som vi kanske känner att det är helt tvärtemot. Att man inte riktigt klickar.

Men för att få denna känsla oavsett om det klickar eller inte så måste man ju lära känna denna person, eller hur? Jag har så svårt att förstå hur man kan döma och nästan tycka illa om en person som man inte ens känner. En person som man inte har någon som helst historia ihop med.

Ibland känns det som om det bara är i hundvärlden vi dömer ut en människa på vad vi hör från andra och inte på vad vi själva tycker eller känner. I den ”riktiga” världen så funkar det inte riktigt så. Kanske är det inte bara i hundvärlden vi känner så när jag tänker efter. Vi dömer även ut kända personer som vi ser på TV ’n eller läser om i tidningarna. Varför gör vi så egentligen, vi känner ju inte dem?

När jag träffade Per första gången så var det – Love at first sight. Men hur skulle jag kunna veta att han skulle bli kärleken i mitt liv om jag inte gav både honom och mig chansen. Kanske hade jag då några månader senare upptäckt att, nä, vi klickar inte. För att ta reda på detta så måste man ju lära känna människan i fråga och inte bara döma så hårt direkt.

Jag har flera gånger i mitt liv känt att jag har blivit dömd på vad andra ”tror” att de vet om mig. De känner mig inte men dömer mig ändå. Många har dömt mig men senare ändrat sig då de faktiskt har tagit sig lite tid att lära känna mig.

Varför är det på detta viset? Varför funkar människan så?
Och vad är motsatsen till uttrycket: - Love at first sight?