HUND MÄKLARE?

Det var ett tag sedan jag bloggade med idag kände jag att det var dags då jag känner mig lika frustrerad som matadoren i Ferdinand!!


Att sälja mina valpar är bland det värsta jag vet inom hunderiet. Eller nä, det är när de gamla går bort och tar sina sista andetag är faktiskt mycket värre, - usch & fy!!

Varför är det då så jobbigt med att sälja valpar. Jo, för det första så blir man liksom ett med valparna. Man följer dem dag som natt och fixar och donar så att de bara har det bäst. När det sedan är dags för att hitta nya ägare och familjer så vill man ju att de fortsatt skall ha det bäst. Brukar även behålla mina valpar lite längre. Så vid 9-10 veckors ålder tycker jag är en bra ålder att flytta. Dels för att det kan ta lite tid att få rätt familj till rätt valp. Sedan vill man ju också att de skall få bästa möjliga starten i sina nya hem med matvanor och allt sånt där.

Ibland får jag nästan lite panik och tycker inte att någon duger till mina valpar. Låter kanske hårt och knasigt men sån är jag. Det kan nog de som känner mig eller de som har köpt valp av mig intyga. När man har valpar går telefonen varm och man försöker hitta rätt hem till rätt valp. Detta tycker jag är hur hemskt som helst. Att sälja mina vänner, mina bebisar!!

Ibland hade det nästan varit bra om det fanns någon form av ”Hund Mäklare”. Alltså någon som hjälper till att hitta det absolut bästa hemmet till valparna. Inte en mäklare som med hus, som skall ha ut så mycket som möjligt. Utan någon som bara hittar rätt hem, oavsett pris. Att valparna får det bra är viktigare för mig än priset!! Sällskaps hem går dessutom alltid före de som vill ha för utställning och avel.

Vet att det inte funkar så på hundar, för då kanske det skulle kallas bulvan försäljning. Men ibland önskar jag att nått sådant alternativ fanns. Det enda jag som uppfödare kan gå på är vad valpköparna säger när de ringer, mailar eller kommer och tittar på valparna. Men vad händer om de inte är ärliga?

De flesta av mina Cavalier valpar har nu flyttat och allt har gått väldigt bra. Men, med stort M. En av valparna hamnade på en kennel. En kennel jag inte visste fanns. För valpköparen var inte ärlig mot mig i sitt valpköp. Hon utgav sig för att köpa sin första hund till sin 15-åriga dotter som ville hålla på med junior handling. Och för henne var Cavalierern ett bra val som första hund då dottern egentligen ville ha en större hundras.

Jag ställer mig så här i efterhand många frågor. Hur kan en mamma dra in sig minderåriga dotter i ett spel som detta. Att låtsas och fejka hur verkligheten ser ut. Vad skall hon få för syn på vuxen livet i framtiden. Många frågor blir det, så här i efterhand så känner jag ju igen henne. Men det är som man säger – lätt att vara efterklok!!

Nu visar det sig att de föderupp Cavalierer och har till och med valpar hemma just nu. I alla fall enligt valphänvisningen på SKK. Varför berättade de inte detta för mig. Varför spela ett spel… som endast går ut på att lura mig. Kunde inte någon av dessa valpar passa som Junior handlings hund?

Dottern är vad jag förstår väldigt duktig på att visa hund då hon har hjälpt till att visa en annans kennels hundar (Av en annan ras). Vilket mamman tyckte var väldigt roligt. Hon ville sporra dottern till att fortsätta. Och nu äntligen skulle hon få en egen hund och behöver inte längre visa andras hundar.

Allt låtsades som om det var första hunden och att de säkert i framtiden kommer att behöva min hjälp och stöd för att kunna ställa hunden även i rasringen och inte bara i Junior handling sammanhang. Både när det kommer till hur en Cavalier skall visas och hur den skall göras i ordning innan utställning. De hade varit på My Dog och tittat på Cavalierer och pratat med lite olika uppfödare för att hitta rätt valp. Tydligen blev de hänvisade till mig. (Tackar mina uppf. kollegor för förtroendet) Jag var ju inte så mycket vid Cavalier ringen så de kontaktade mig kort därefter.

Jag sa till Per när valpen hade åkt att – Hum, detta känns lite konstigt, nått är fel!! Och vad rätt jag hade. För idag fick jag reda på allt, av en ren slump. Vilket inte var så roligt måste jag erkänna. Polletten har nu ramlat ner och alla frågor jag fick om valpar, Cavalierer var så på något sätt utstuderade och på något sätt visse hon ju redan svaren. Hon föder ju själv upp hundar. Så här i efterhand så tänker man till och kommer på mer saker som var och blev fel. Jag kände att nått var fel, varför gick jag inte på min magkänsla som jag brukar?

Historien slutar inte här. Damen i fråga har ju för fasen köp en hund av MIG för flera år sedan. Alltså hur dum i huvudet får jag bli som inte kände igen henne. Till mitt försvar så får jag nog säga att det valpköpet var väldigt hastigt och lustigt då allt gick genom Erica som också har sålt henne en hund tidigare.

Ericas hund var såld som ren sällskapshund och ingen tanke fanns då på avel. När de sedan ville ha en hund till så pratade hon mer med Erica än mig. Jag hade helfärgade valpar då och jag har alltid litat på Erica och hennes omdöme. Gör fortfarande och kommer alltid att göra. Erica och jag är väldigt lika på många sätt. Vi tänker även väldigt lika när det gäller hundar och avel. Så för mig var det inte så konstigt alls. Erica skulle själv ha en valp i samma kull. Och efterson de redan kände varandra så kom de hit tillsammans för att hämta hem sina valpar.

Det var på en dag då jag hade en veterinär dag. Allt gick i ett och folk och hundar var överallt. Men allt gick som en dans och valparna åkte tryggt hem till sina nya hem och många hundar blev veterinär undersökta den dagen. Detta är ingen ursäkt jag borde känna igen mina egna valpköpare. Men vissa är svåra att komma ihåg. Speciellt om de bara hämtar valpen och sedan aldrig mera hör av sig. Nu är det försent att dra i ”Nöd Bromsen” för såld valp är såld valp och jag som uppfödare är maktlös.

Skit samma – Men varför nämnde denna människa inte att hon har Kennel och föder upp Cavalierer? Varför nämnde hon aldrig vid alla våra samtal och under de två gånger hon var här att hon köpt hund av mig tidigare? Även i det första mailet så nämde hon inget om att vi redan för några år sedan hade haft kontakt. Varför inte bara vara ärlig och säga som det är?!?! Enligt hunddatan har hon inte kvar den första hunden hon köpte av mig. Där står nu en ny ägare och adress…

Mitt hjärta blöder och det känns som om jag på något konstigt sätt har svikit min lille valp. Men hur skulle jag kunna vara ärlig mot mig själv och mot honom när ärligheten i köpet inte fanns från början. Valpen kommer förhoppningsvis att få det bra. Fast det vet jag ju inte. Jag fick ju inte en ärlig chans att välja en ärlig köpare till denna valp.

Jag känner mig både lurad, blåst och en smula bortgjord. Att jag har det jobbigt som det är med att sälja mina älskade valpar blev ju inte bättre efter idag. Sex valpar av åtta har flyttat, Anna hämtar sin lilla ”Disturbia” imorgon. Sedan är lilla ”Dilerious” kvar osåld. Vågar jag verkligen sälja henne nu? Det ser även ut som om det blir Japanese Chin valpar snart också. Kommer jag att behålla alla denna gång med, eller vågar jag sälja??

Jag har hört ifrån alla valpar utom EN…..! Maj Gaad, allt är bara så jäkla sjukt och även lite läskigt. Vad är det för fel på homo sapiens egentligen!?!


Mycket skall man vara med om innan öronen trillar av. Innerst inne kan jag bara hoppas på ett lyckligt slut.

/THE END