"Allt bestämdes, och när Samantha löper så skulle hon paras. Tyvärr så råkade Samantha ut för en olycka. Hon ramlade ner för trappan vi hade hemma och skadade sitt ben, illa. Samtidig började hon naturligtvis löpa. Jag bestämde mig för att inte para. Kände inte för detta, för jag ville att hon skulle bli bra i sitt ben först. Redan då var jag noga med hälsa, och satte hundarnas hälsa främst. Samantha hade även intyg på både Ögon, Hjärta & Knän.
Hon parades med en annan hane vid nästa löp. Jag använde en hane som bodde på samma kennel som Samantha föddes på. I september 1990 fick hon en valp, en trefärgad hane. Vi döpte honom till Adonis. Då vi givetvis tyckte att han var både vacker och bildskön. Jag hade då ingen möjlighet att behålla en hane, så han fick flytta till en underbar familj, vänner till mina föräldrar. Min mamma tvungen att stå med som uppfödare för jag var för ung. Enligt SKK måste man vara 18 år för att föda upp hundar. Jag hade då precis fyllt 17.
Nästa plan var att para min Jackie. Till henne hade jag hittat en vacker Ruby hane i Norge vid namn, Ch. Sorata Frank. Återigen fick min mamma köra och vara med som uppfödare då jag inte hade åldern inne. Jackie, fick början av 1991 två små Ruby killar som döptes till Baloo & Bagheera. Samtidigt när jag parade Jackie i Norge så hade jag spanat in en Blenheim hane. Tanken var att han skulle kunna passa bra till Samantha nästa gång
Sagt och gjort, nästa resa med Samantha blev till Norge 1991. Hon parades med Ch. Rossbonny Chin-Up och Vouges första egna Champion var född. Jag behöll nämligen en trefärgad tik vid namn, Ch. Vouges Cherish. Eller Ronja, som hon kallades till vardags.
Samma år köpte jag en Blenheim hane vid namn, Rustik-Stazius. Även han blev Champion. Han var ett barnbarn till Ch. Apricot Fortune som jag redan hade varit ute efter tidigare. 1991 registrerades även Vouges som kennelnamn i Svenska Kennelklubben. Jag var då 18, och kunde stå för min uppfödning själv, utan min snälla mammas hjälp.
1992 importerades min första hund från England. Han kallades för "George", men hette Ch. Rossbonny Cheyanne Brave. Denna hund kom helt utan förvaring för mina föräldrar. Plötsligt satt han bara i vardagsrummet och min mamma blev förvånad över hur jag hade lyckats med detta. Men jag hade en bra sponsor på den tiden, han kallas för Glenn, min Pappa!"
Fortsättning Följer...
3 kommentarer:
Underbar läsning Peter, fram tonar bilden av en ovanligt varm, ambitiös och envis tonåring. Väntar ivrigt på fortsättningen. //Kristina
Äntligen så funkar det!
För ca 100 år sen när jag var ung så läste jag Mitt Livs Novell.
Detta känns lite som en nostalgitripp eftersom jag väntar lika otåligt nu som då på nästa kapitel.
Men Peter...Glenn kunde ha varit sjuk ännu om han varit allergisk på riktigt *ASG*
Riktigt roligt är det att läsa om hur det hela startade.
/Kari
-Att du inte blir författare...då hade man ju kunnat läsa hela novellen samtidigt...*ler*,väntar med spänning på fortsättningen.
Kramiz
Skicka en kommentar