Känner att jag vill svara på Lottie och Truls inlägg i våran gästbok.
Att födaupp och hålla på med hundar skall vara rolig. Vilket jag tycker att det är. Har nu varit aktiv med hundar i snart 22 år och tycker att det är fortfrande är lika roligt, givande och spännande som det var i början.
Visst möter man motgångar ibland. Man blir lite ledsen och deppig. Men det finns olika sorters motgångar som man möter på på vägen. Vissa är lätta att ta andra lite svårare att hantera.
Att "losa" eller hur man nu skall uttrycka det på en tävling/utställning kan vara en motgång i sig. Men som tur är så är jag inte någon dålig förlorare. Det är bara att le och komma igen. Man får tänka att på nästa utställning så går det säkert bättre. För att bli sur och ledsen är ingen idé. Det ändrar ändå inte resultatet. Domaren dömmer och det är bara att ta det för vad det är.
En annan motgång kan vara att hundarna inte håller måttet hälsomässigt. Det kan kännas tungt och som en stor förlust då man (i alla fall vi) har en plan för alla hundarna. När en faller bort av någon anledning så får man både tänka till och tänka om. Men det är INGENS fel att en hund inte håller. Varken vår eller uppfödaren man har köpt hunden i från. Ibland händer det att det blir fel och där får man ta en beslut om hur man skall gå vidare. Detta är något som ALLA som håller på med hundar kommer att få uppleva. Tyvärr, finns det människor som gottar sig i andras olycka. Men att gotta sig i att en liten hund har blivit sjuk!? Människor som tänker så måste nästan vara sjuka själva.
Sedan har vi de "elaka" motgångarna som jag helklart tycker är värst. Man får hela tiden höra saker om sig själv och sina hundar. Ibland känns det som andra känner mina hundar bättre en jag själv. Man känner sig nästan lite jagad. Under 2008 så försökte någon/några att få "oss ur vägen", eller vad det nu var. Med att anmäla oss anonymt till SKK, Miljö & Hälsa (I Kungsbacka) och när inte det fungerade så kom även Skattemyndigheterna på besök. Så tråkigt, känndes som om man blev tagen med handen djupt nere i kakburken. Men vi har INGET att dölja så allt ordnade sig perfekt. Alla våra papper var i orning och alla myndigheter var nöjda. Men varför håller människor på på detta sätt? Vad vinner de på att göra så här?
Detta ger mig bara mera och starkare energi. Man får försöka omvandla denna dåliga energi till något positivt. Det har jag gjort. Man får tänka att så länge någon pratar om en så är man fortfarande med i leken. Man får tänka - jag skall minnsan visa dom.
Det finns säkert massor med flera saker som man kan räkna till motgångar men det positiva med hundar överväger dem.
Att jag skulle lägga mig ner och ge upp, kommer inte att hända. Enda sättet att få mig ur vägen och sluta med hundar är att komma och "slå huvudet" av mig. Hundar för mig är det bästa som finns. De har gett mig så mycket genom åren. Så mycket så att jag inte ens kan förklara.
Ibland har jag bara lust att skrika: - LÅT MIG OCH MINA HUNDAR VARA! Men det kommer inte ge någon effekt i alla fall. Man får tänka så här: Det spelar ingen roll vad jag säger och gör, de kommer prata i alla fall. Man får bara helt enkelt köra sitt "race" och göra det man själv tror på. För hur man än vrider och väder på sig, så har man ändå rumpan bak.
Så Lottie - Jag kommer inte att ge upp! (Inte än i alla fall *ler*) Det är som du säger: - När det är som mörkast är ljuset som närmast!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar